kunglouiomlivet

Efter en hel veckas slit med att plugga inför två omtentor var det äntligen dags. Klockan 6.00 ringde klockan första gången och en halvtimme senare hade jag snoozat klart. Eftersom att jag skulle ut på krogen med mina kära vänner på kvällen, första gången sen augusti om jag inte minns fel, packade jag i ordning en "övernattningsväska" då jag skulle sova hos Sandi efteråt. Så jag åkte in till stan och skrev mina tentor, som jag inte tänker ge någon kommentar om hur de gick. Sedan försökte jag få tag på Sandi, vilket tog ungefär en timme. När jag äntligen fått tag på henne bestämde vi att jag skulle komma hem till henne så att vi kunde ta det lite lugnt innan vi skulle ut. När jag gick där i regnet och väntade på bussen så hade jag en känsla inom mig att jag borde stanna hemma, men eftersom att jag trodde att det berodde på att jag bara var trött så tänkte jag att jag åker ändå det är ju bara till att åka hem om det blir tråkigt.

När jag kom hem till Sandra kollade vi på film och lagade sedan köttfärsås och pasta. Det blev väldigt gott! Speciellt pastan. Den var inte alls överkokt och ihop kladdad för att vi gömde av att klockan hade ringt... hm.. i alla fall så började vi göra oss i ordning inför kvällen. Ena stunden hade vi gott om tid och nästa gång vi såg på klockan hade vi vääääldigt bråttom. Så efter att vi väldigt snabbt plockat ihop det som skulle med så började vi springa till bussen. Jag som inte har så bra kondition kunde naturligtvis inte andas när vi kom till bussen och det roligaste av allt var att jag tagit med fel medicin :P Som tur var så hade vi sprungit tillräckligt fort så vi han andas ut, någorlunda i alla fall, innan bussen kom. 

När vi kom hem till Anna satt vi och "firade" earth hour med ett glas vin och tända ljus samt att Sandra satt och sjöng medan Oskar komponerade ihop en sång åt henne. Väldigt vackert om jag får säga min mening ;P Efter en stund kom Linnéa och när earth hour var slut och vi satt på lite härlig 90-tals musik så kom Danni och Nazli. En stund senare satte vi iväg av mot krogen. Vi kom ganska tidigt eftersom vi hade hoppats på att det skulle vara gratis inträde om man kom innnan klockan 23. Men vi hade fel :P så satt i en soffa och väntade på att allt folk skulle komma medan några utklädda personer stod och dansade, fråga mig inte varför de var utklädda! Några av "gästerna" var den manliga Pippi Långstrump, Tarzan och en häst. Ja...

Efter en stund kom det mer folk och tillslut var det knökat. Så vi gick ut på dansgolvet =D och där var vi i stort sett resten av kvällen, ända tills jag och Anna skulle gå ner för några trappor och någon, vet ej vem, tappar (?) en drickaburk i mitt huvud 1½ eller 2 våningar uppifrån. Först fattade jag inte vad som hände, det gjorde inte så ont det kändes mest konstigt och jag kände hur det började bli varmt på huvudet. Sedan såg jag en Red Bull-burk framför mig. Jag höll handen mot huvdet och kände hur den blev blöt. Först blev jag sur och trodde att någon hade hällt ut en öl eller något över mig, men när folk börjar säga åt mig att jag ska sätta mig ner i trappen och då jag tar ner och kollar på min hand och upptäcker att den är helt blodig, börjar jag förstå att någon hade kastat en burk i huvudet på mig och det hade gått hål. Då började bli lite rädd. Speciellt då jag precis hade haft tenta om massa sjukdomar som jag var helt säker på att jag skulle få efter blödningen. Jag minns att några blondiner säger att jag ska vara lugn, att jag ska sätta mig ner och att det inte är någon fara. Sedan kommer en vakt tar mig under armen och för iväg mig mot köket medan en annan vakt gick före och "rensade vägen" och efter oss kom Anna. Under tiden vi går till köket var jag mest chockad och käner ingen smärta. Jag var mest rädd eftersom det kom så mycket blod. När vi kommer till köket och jag får sätta mig ner på en pall hämtar någon is och trycker mot såret och det var då jag kände att jag hade ont. När jag ser min blodiga hand börjar jag skaka och gråta. Anna är snäll och ringer till mina föräldrar och en vakt ringer till en taxi som får köra oss till akuten.

Så Anna och jag beger oss upp till akuten denna tidiga söndags morgon. Min telefon ringde precis när vi kom in och eftersomn de andra tjejerna säkert var oroliga så svarade jag men sa att jag inte kunde prata så jag la på igen. Det första personalen säger är "Ni får inte ha mobilerna på här inne! Stäng av dem!" okej... hej på er också! Sedan var de ganska dryga, de skulle fylla i några papper och sen kolla puls, saturation och blodtryck. Jag började känna mig lite obekväm eftersom att det fortfarande blödde från mitt huvud! Hon kollade lite på såret och sa att det inte var någon fara, la en kompress på huvet och sa att det hade slutat blöda, sen säger hon åt mig att lägga mig på sängen och så skjutsar hon iväg mig och ställer min säng bakom ett skynke (hur det nu stavas?), typ. Sedan går hon. Hon kollade inte om jag hade fått hjärnskakning, hon berättade inte vad jag skulle vänta på, hon frågade inte om jag behövde nåt. Jag fick inte ens smärtstillande, och jag hade ganska så ont då. Hon ställde mig typ där och gick.

Där låg jag, som tur var hade jag Anna bredvid mig. Efter en liten stund kom resten av tjejerna in till mig och strax därpå kommer mamma. Skönt att ha dem där i alla fall. Eftersom några skulle upp tidigt på måndagen så gick de hem, men Anna och Sandra stannade kvar. Så där satt vi och väntade, jag frös så mamma frågade om jag kunde få en filt. När jag var helt säker på att de hade glömt av mig (minst en halvtimme senare) så kom det en från personalen med en varm och go filt. Jag var ganska trött och ville egentligen somna, men visste att om jag hade fått en hjärnskakning och somnade så skulle de kanske inte vara så bra. Så Sandra och Anna försökte underhålla mig på bästa sätt genom att leka 20frågor =D Jag vet inte hur länge vi satt där, men tillslut kom en sjuksköterska och skjutsade in mig till ett annat rum. Då trodde vi att det äntligen skulle hända något. Men gjorde det det eh.. nej. Eller jo det gjorde det.. en timme senare!!! När läkaren väl kom så limmade han ihop såret med superlim och lite silvertejp på det. Eller ne det gjorde han inte, men han limmade i alla fall :P fast inte med superlim..

Vid halv 7-tiden fick vi äntligen lämna akuten. Så vad tog det 5 timmar? Eller 4 var det kanske? Hur som helst så kändes det som en evighet. Vilken efterfest... När jag kom hem fick jag lite att äta och sedan somnade jag direkt, utan att tvätta bort blodet från mitt hår, min hals och mina kläder. När jag vaknade var jag ganska yr så jag gick från sängen till soffan och satt där tills mamma hjälpte mig att försöka tvätta ur blodet ur håret. Eller det mesta i alla fall, fick ju inte gå för nära såret. Så nu är det mesta borta! När det var klart hade pappa lagat i ordning min favoriträtt och sedan gick jag och la mig. Vilken söndag... sunday bloody sunday...

Vill bara säga tack till mina älskade vänner för en rolig kväll och för att ni satt med mig på akuten hela natten! <3 Speciellt tack till dig Anna, verkligen jättesnällt av dig att du hjälpte mig och var med mig hela tiden så jag slapp vara ensam! Det betyder verkligen jättemycket! Jag älskar er alla jättemycket, ni betyder verkligen så mycket för mig och tack vare er blev besöket ganska roligt trots allt! <3
Ha de fint!
puss å kram loui <3

Då var den långa praktiken på psyk över. Åtta veckor. Jag trodde att det skulle kännas som en evighet, men jag hade fel - det känns som att det var igår jag började. För 8 veckor sedan gick jag till min första dag på praktiken, full med fördomar om hur det skulle se ut där inne, hur patienterna skulle vara och hur väl personalen skulle utföra sina jobb. Var ifrån kom alla dessa fördomar och hur kunde jag skapa en sådan negativ bild av något jag inte hade en aning om vad det handlade om? Hur kan man ha så fel?

Dessa åtta veckor har varit väldigt lärorika och intressanta. Min bild av psyk har definitivt förändras - till det bättre. Jag har mött så mycket underbara människor, både i personalen och i patienterna. Så många olika personligheter. Så många historier. Jag var där för att få en inblick och en förståelse för psykiatrin, och förhoppningsvis har jag sagt och gjort något bra som har kunnat hjälpa någon, men jag har även fått så mycket. Jag känner att jag har växt som (blivande) sjuksköterska och som människa under denna praktiken. Jag har mött människor som mår psykiskt dåligt och jag har sett några av dem börja må bättre och bli utskrivna. De stunderna känns så bra och jag känner hopp. Det känns som vad som helst är möjligt när man ser människor som man inte hade trott att de någonsin skulle kunna bli friska förändras på några dagar och senare bli utskrivna. There can be miracles when you believe.

Allt har naturligtvis inte varit bra. Mycket känslor har kommit upp och saker som jag försökt glömma och tränga bort har kommit fram igen. Saker som har varit för jobbiga för att orka ta tag i och hantera. Dessa stunder har varit väldigt jobbiga. Men genom reflektion både på jobbet tillsammans med personal och och andra studenter och när jag suttit hemma själv och funderat har det blivit lättare att tänka på dessa saker. Det är inte med riktigt lika stor smärta jag tänker på dem och det känns inte lika jobbigt att uttala vissa ord eller berätta om vissa händelser. Denna praktiken har lite blivit som någon slags terapi för mig. Inte medvetet, det är snarare nu när den är slut som jag upplever det så.

Innan vi började praktiken på psyk förstod jag verkligen inte varför alla var tvungna att göra den. Men redan efter första veckan förstod jag varför. Patienterna är som vem som helst ute på stan som du möter, både gamla och unga. Det är människor som kan dyka upp på akuten med ett brutet ben eller på en astmakontroll eller en nybliven mamma. Det kan vara vem som helst. Det skulle kunna vara du eller jag. Många har även en ganska felvriden bild av psyk, kanske på grund av alla filmer som visas, eller för att enda gångerna man läser något om psyk så är det när det hänt något dåligt. Jag önskar att alla kunde få chansen att se hur det är på riktigt.

Jag är verkligen jättenöjd med min praktik. Jag trodde aldrig att jag skulle höra mig själv säga detta; men jag tyckte faktiskt att det kändes lite sorgligt att sluta min praktik på psyk.

Ha det fint mina kära!
puss och kram loui <3

Idag har jag fått uppleva sann smärta! Jag har nog aldrig haft så ont förut och jag tvivlar om jag någonsin kommer känna mer smärta. Fast det kommer jag säkert få, men det känns inte så just nu i alla fall. Jag var hos tandläkaren och det visade sig att jag hade ett djupt hål i en visdomstand. Tandläkaren sa att den behöver dras ut =( Han skulle skicka en remiss till sjukhuset så att de kunde dra ut den. Under tiden så sa han att han kunde försöka laga i den lite så att det inte skulle bli värre och att jag skulle slippa ha riktigt lika ont. Detta lilla ingreppet gjorde dock jätteont! Jag trodde att jag skulle svimma av smärta och när jag reste mig upp efteråt kännde jag hur benen darrade. Nu när jag tänker på det vill jag bara gråta. Riktig tandvärk är nog den värsta värk man kan ha. Eller ja, det säger jag nu i alla fall eftersom det är den smärtan jag har färskt i minnet. Jag ser verkligen inte fram emot att ta bort den, men det tror jag inte att det är någon som gör. Fast det får väl vara värt några dagar med smärta för att slippa besväret och smärtan i den tanden igen. Det var dock lite roligt när jag låg där i tandläkarstolen och hade ont, så tänkt jag på dem i "alias" som blir torterade genom att en ond snubbe borrar i deras tänder och drar ut dem utan bedövning, det är ju egentligen mer synd om dem så om de klarar smärtan så borde väl jag också göra det och dessutom så har jag väl ingen rätt att klaga då de hade det mer smärtsamt än vad jag hade det! Sen att det inte torterade dem på riktigt och att det bara är film är en annan sak. =P
Ja men nu ska ner och äta innan re:joy börjar! Det ska bli kul att komma dit igen för det var ett tag sen sist!
ha de fint! jag hoppas att ingen har tandvärk!
puss å kram loui

Äntligen har solen hittat tillbaka! Den efterlängtade våren börjar smygande komma! Solen värmer och det luktar vår! Allting känns helt plötsligt mycket lättare, även saker jag tycker är jobbiga. Till exempel omtentor.. Igår var det en tung dag på praktiken, men när jag kom ut i solen kändes det inte alls lika tungt längre. Vad jag har längtat efter solen!

Igår när jag kome hem från praktiken var jag, trots det underbara vädret, grymmt trött. Så jag orkade inte vara så aktiv. Jag tänkte först se på en film, men då jag var för trött för att orka få igång en film så slutade det med att jag gjorde mamma sällskap framför tv:n. Ett väldigt bra beslut! Vi såg på Skavlan och jag måste säga att det är ett väldigt bra program som alla borde se! Igår var det väldigt roligt. Skavlan hade besök av en norsk tjej som hade vunnit en massa os-medaljer, Christer Sjögren, Al Gore, Torsten Flinck, Kat von D och Stellan Skarsgård. En väldigt rolig kombination! Kan inte minnas sist jag skrattade så mycket när jag såg ett tv-program.! Jag tror man kan se det på svts hemsida, så ett tips är att kolla in det!

Men nu måste jag återgå till kurslitteraturen och läsa om personlighetsstörningar! Ha de fint i vårsolen!
puss och kram loui <3