Slut på praktiken
Då var den långa praktiken på psyk över. Åtta veckor. Jag trodde att det skulle kännas som en evighet, men jag hade fel - det känns som att det var igår jag började. För 8 veckor sedan gick jag till min första dag på praktiken, full med fördomar om hur det skulle se ut där inne, hur patienterna skulle vara och hur väl personalen skulle utföra sina jobb. Var ifrån kom alla dessa fördomar och hur kunde jag skapa en sådan negativ bild av något jag inte hade en aning om vad det handlade om? Hur kan man ha så fel?
Dessa åtta veckor har varit väldigt lärorika och intressanta. Min bild av psyk har definitivt förändras - till det bättre. Jag har mött så mycket underbara människor, både i personalen och i patienterna. Så många olika personligheter. Så många historier. Jag var där för att få en inblick och en förståelse för psykiatrin, och förhoppningsvis har jag sagt och gjort något bra som har kunnat hjälpa någon, men jag har även fått så mycket. Jag känner att jag har växt som (blivande) sjuksköterska och som människa under denna praktiken. Jag har mött människor som mår psykiskt dåligt och jag har sett några av dem börja må bättre och bli utskrivna. De stunderna känns så bra och jag känner hopp. Det känns som vad som helst är möjligt när man ser människor som man inte hade trott att de någonsin skulle kunna bli friska förändras på några dagar och senare bli utskrivna. There can be miracles when you believe.
Allt har naturligtvis inte varit bra. Mycket känslor har kommit upp och saker som jag försökt glömma och tränga bort har kommit fram igen. Saker som har varit för jobbiga för att orka ta tag i och hantera. Dessa stunder har varit väldigt jobbiga. Men genom reflektion både på jobbet tillsammans med personal och och andra studenter och när jag suttit hemma själv och funderat har det blivit lättare att tänka på dessa saker. Det är inte med riktigt lika stor smärta jag tänker på dem och det känns inte lika jobbigt att uttala vissa ord eller berätta om vissa händelser. Denna praktiken har lite blivit som någon slags terapi för mig. Inte medvetet, det är snarare nu när den är slut som jag upplever det så.
Innan vi började praktiken på psyk förstod jag verkligen inte varför alla var tvungna att göra den. Men redan efter första veckan förstod jag varför. Patienterna är som vem som helst ute på stan som du möter, både gamla och unga. Det är människor som kan dyka upp på akuten med ett brutet ben eller på en astmakontroll eller en nybliven mamma. Det kan vara vem som helst. Det skulle kunna vara du eller jag. Många har även en ganska felvriden bild av psyk, kanske på grund av alla filmer som visas, eller för att enda gångerna man läser något om psyk så är det när det hänt något dåligt. Jag önskar att alla kunde få chansen att se hur det är på riktigt.
Jag är verkligen jättenöjd med min praktik. Jag trodde aldrig att jag skulle höra mig själv säga detta; men jag tyckte faktiskt att det kändes lite sorgligt att sluta min praktik på psyk.
Ha det fint mina kära!
puss och kram loui <3
