Framtiden
De tankar som har dominerat i min hjärna nu ett tag, det är framtiden. Detta är väl egentligen inte så konstigt med tanke på att det som jag alltid har sett som något som händer i framtiden faktiskt är här nu. Något som jag har längtat efter länge men som jag ändå bara har tänkt är så långt bort. Det är naturligtvis studenten jag tänker på då. Studenten har alltid bara varit något i framtiden.
Ända sedan jag började här på Bäckäng så har jag längtat efter studenten. Innan ettan tänkte jag faktiskt inte så mycket på det, då var det mest "Hjälp! Vilken skola ska jag välja? Tänk om jag väljer fel, vad händer med mig då?" och jag hann helt enkelt inte fundera så mycket på studenten; den var ju ändå så långt borta. Men när jag började gymnasiet så började tänka mer på det och jag började längta efter den, men jag tänkte att "Det är ju tre år kvar, det är ju en evighet!". En evighet tänkte jag då, nu tänker jag att tiden har gått för fort. Jag kan inte riktigt förstå att det har gått TRE år sedan jag började här. Tre år låter som det är jättelång tid, men det är det verkligen inte. Tiden bara springer förbi. Men det är väl sant som de säger att "Tiden går fort när man har roligt".
Men nu så är man här, i det som jag tidigare såg som framtiden. Och om jag ska vara helt ärlig så är jag lite småskraj inför vad som kommer hända. Nu när jag gått i skolan i (nästan) hela mitt liv, så har jag ändå vant mig vid att någon annan sitter och gör ett schema över min dag åt mig. Jag behöver egentligen inte fundera över vad jag ska göra varje dag, för det är det redan någon som har gjort (och då tänker jag på schemat i skolan). Nu när jag går ur gymnasiet så måste jag stå helt på mina egna ben och jag måste planera min dag själv. Visst, om jag börjar på högskolan så är det någon som gör ett schema åt mig, men det är ändå inte alls samma sak. Det känns som att det är mer ansvar. Nu måste jag välja vad jag vill göra under de närmsta åren i mitt liv, i framtiden...
Ju äldre man blir desto svårare blir de val vi måste göra. När man var ett litet barn handlade ens val mest om vilken barbiedocka man skulle leka med eller vilka kompisar man ville bjuda på sina kalas. Men valen man måste göra nu när man har blivit lite äldre handlar mer om vad man ska göra efter studenten, vad man vill jobba med i framtiden, vilken bilskola man ska välja när man ska ta körkort, när man ska flytta hemifrån, vart man ska flytta och så vidare. Listan med våra svåra val här i livet kan göras lång.
Men naturligtvis är det fortfarande något jag längtar efter, jag vill verkligen ta studenten nu. Något som jag tror att alla treor vill just nu, i alla fall de skoltrötta =D. Så trots att det känns ganska läskigt så längtar jag verkligen. Det känns som man kommer bli mer fri på något sätt. Inte för att man är någon sorts fånge nu, utan mer att man inte längre "tvingas" gå i skolan. För trots att man inte måste gå på gymnasiet egentligen, så blir man ju mer eller mindre tvingad ändå för att man ska ha någon som helst chans att kunna få ett någorlunda hyfsat bra jobb senare i livet. Så om man ser det så, så är det mer frivilligt att gå på högskolan än på gymnasiet. Alltså blir man mer fri.
Så avslutningsvis tänkte jag bara säga att trots att jag är lite smårädd inför vad som kommer hända i framtiden, så ser jag verkligen fram emot det. Just nu vet jag inte riktigt vad som kommer att hända efter studenten, om jag kommer in på den utbildningen jag har sökt till eller inte. Men även om jag kanske inte kommer in på den skolan jag vill och även om jag inte får jobba med vad jag vill, så kommer jag alltid att ha kvar mina underbara vänner, och det är väl egentligen det som är viktigast? Paolo Nutini sjunger något i en av sina sånger (million faces) som jag tycker passar bra att avsluta detta inlägget med: Who knows just what the future holds? All I want to know is if it's with you...
Kramar från en något skoltrött Caroline...Livets berg-och-dalbana
Hej!
Min blogg kommer som sagt att handla om hur jag tänker kring vissa saker här i livet och jag tänkte att mitt första inlägg skulle handla om något som jag funderat på ganska mycket nu det senaste: livets berg-och-dalbana.
Livet är en berg-och-dalbana. Ena stunden är livet helt perfekt och det är inte många saker man vill ändra på. Nästa stund är du nere i en dal, mår dåligt och undrar vad du gjort för att förtjäna att må så dåligt. I alla fall känner jag det så, för jag måste ju ha gjort något riktigt dumt och dåligt för att jag ska förtjäna att må så dåligt. Eller?
Jag tror att om allt i livet hade varit bra hela tiden och om vi hade gått runt och varit lyckliga hela tiden, så hade vi inte uppskattat de lyckliga, glada stunder som vi faktiskt får. Jag menar, om allt bara hade vart bra hela tiden, hur skulle du då veta att du var lycklig? Om du hade varit lycklig hela tiden hade du då sett fram emot den där speciella stunden, till exempel studenten? Om allt hade vart bra hela tiden så hade det kanske inte varit något speciellt att ta studenten.
Jag tror inte att vi blir "straffade" med att tvingas må dåligt, utan jag tror att det är så för att vi ska kunna uppskatta de roliga stunder vi får. För att vi ska ha något att se fram emot. Även fast det vissa gånger kan vara väldigt tungt att ta sig upp för en lång, brant backe (tänk er den första uppförsbacken på Balder på Liseberg) och även om det tar tid, så kommer man tids nog upp. Och när man väl är där uppe så är man glad att man fortsatte hela vägen.
Men tyvärr så orkar vissa inte ta sig upp för den tunga backen. Min vän Debbie orkade inte det, något som jag verkligen är ledsen över. Det är idag 2 månader sedan hon försvann från denna värld. Eftersom detta är något jag har funderat på ganska mycket det senaste så vill jag skriva lite om det. Det sägs att man inte förstår hur mycket något betyder för en förrän det är borta, och det är något som jag skulle vilja intyga att det stämmer. Ju längre tid det går, desto mer märker jag hur mycket jag saknar henne och hur mycket hon betydde för mig. Det sägs även att tiden läker alla sår, men detta är något som jag tvivlar över om det verkligen stämmer. Visst ju längre tiden går desto mindre känns det, men något sådant här smärtsamt tror jag aldrig kan försvinna helt.
Precis som att livet är som en berg-och-dalbana så tror jag att sorgen fungerar på ett liknande sätt. Ena stunden är man jätteledsen och undrar om smärtan någonsin kommer att försvinna, medan man nästa stund är glad och minns alla roliga minnen man har tillsammans. Detta går också upp och ner. Det som är jobbigast med sorgen, enligt mig, är att man aldrig vet när den kommer. Nu har jag till exempel gått några veckor och varit jätteuppåt och glad och inte tänkt så mycket på det, men för några dagar sedan så kom den plötsligt bara tillbaka, som en blixt från en klar himmel.
Det jag vill få ut med det här inlägget är att livet går upp och ner. För att verkligen kunna njuta av de bra stunderna i livet måste man gå igenom de mindre bra. Det gäller bara att orka ta sig upp när det går trögt. Och om det känns som att du är ensam och att du aldrig kommer komma upp för backen, så vill jag bara säga att du är inte ensam! Och även om det tar lång tid att ta sig upp ur en djup grop så kommer du upp tillslut, själv eller med hjälp av dina nära och kära. Det finna alltid någon som kan hjälpa dig! Du är inte ensam.
// Caroline
