kunglouiomlivet

De senaste veckorna har jag funderat ganska mycket på något som min körledare tog upp och pratade om när vi hade sjungit färdigt för den gången. Hon pratade om fördomar. Detta var något som jag inte tänkte på så mycket förut, men nu har jag blivit alltmer medveten om hur mycket fördomar jag faktiskt har.

Jag tror att man kan ha fördomar både medvetet och omedvetet. Jag kan ju bara utgå från mig själv, men vissa gånger kommer jag på mig själv med att sitta och försöka fundera ut en historia om en person för att förstå varför personen i fråga är som han/hon är. Detta var något jag började med efter att jag börjat läsa psykologi, och försökte då med hjälp av olika teorier och psykologiska perspektiv förstå varför han/hon handlade som han/hon gjorde i olika situationer. Till exempel försökte jag utifrån personens handlingar försöka komma på hur deras barndom hade varit. Jag undrar om man kan kalla detta arbetsskada?! Men det här gör jag naturligtvis inte med alla personer som jag ser eller möter, bara när jag är uttråkad :P. Detta är medvetna fördomar.

Men jag nämnde att jag även tror att man kan ha omedvetna fördomar, om man nu kan dela upp dem. Jag vet inte om man kan kalla detta som jag kommer att ta upp nu för omedvetna fördomar, men jag kan inte komma på något bättre ord. Med omedvetna fördomar menar jag om jag till exempel skulle se en tjej sitta i korridoren, hon sitter ensam och läser. Jag bildar då en förutfattad mening om henne. Jag känner henne inte, och jag går inte runt och tänker att "nu ska jag hitta någon att skapa förutfattade meningar om", men ändå så får jag en bild av hur hon är, bara av att jag går förbi. Jag kanske inte ens tänker på att jag börjar göra upp en bild av hur hon är förrän jag senare kanske möter henne i ett annat sammanhang och börjar prata med henne och upptäcker att bilden inte alls stämmer överens med vad jag först tänkte. Eller om jag kanske inte ens möter henne igen, så jag ändå en bild av hur jag tror att hon är, även om jag inte tänker på det så finns bilden där ändå.. Det är ungefär så jag tänker om omedvetna fördomar; man vet om dem egentligen, men man tänker bara inte på att man har dem.. Om ni förstår hur jag tänker.. Lite krångligt kanske men vet inte riktigt hur jag ska förklara det. (Det är så mycket lättare att tänka än att sätta ord på sina tankar och känslor!!)

Sen om man är intresserad av någon, till exempel, så gör man ofta upp en bild av hur man vill att han/hon ska vara. Detta kan leda till att det blir jobbigt om man lär känna personen och man upptäcker att personen inte är sån som man trodde. Detta kan göra att man antingen blir glatt överraskad, eller att man blir jättebesviken.

Någon som jag har haft sådana här "omedvetna fördomar" om är Magdalena Graaf. Jag har bara trott att hon är någon blåst blondin som gör vad som krävs för att få synas i media. Men för några veckor sedan läste jag hennes självbiografi "Det ska bli ett sant nöje att döda dig" och min bild av henne ändrades direkt! Det jag trott om henne stämde ju inte alls överens med hur hon faktiskt är! Boken handlar om hur hon blev misshandlad av sin man och hur hon klarade sig igenom den hemska tiden under misshandeln och livet efter att hon flytt ifrån honom. Jag grät mig igenom den boken kan jag ju säga.. Hur som helst, så skulle jag inte prata om boken, men jag kom att tänka på Magdalena Graaf när jag tänkte på fördomar.. (och sen kan jag ju bara passa på att rekommendera boken!)

Bilden av en person ser naturligtvis inte likadan ut för alla människor. Jag kan ha en bild av en person, medan du får en annan bild av samma person. Däremot om en person klär sig på ett visst sätt eller umgås med ett visst "gäng" som är på ett visst sätt så får ofta människor en bild av personen som stämmer ganska väl överens med varandra. En bild som inte alltid stämmer.

Så sammanfattningsvis tror jag att det finns olika sorters fördomar, medvetna och omedvetna. Fördomar som ser olika ut för olika personer, och fördomar som ser olika ut för dig själv. I vissa fall tror jag det kan vara bra med fördomar, fast i en viss grad, men ofta tror jag att fördomar kan göra folk väldigt besvikna genom att de gör upp en bild av någon som inte stämmer överens med verkligheten. Så frågan är då varför vi oftast blir besvikna på personen som inte stämmer överens med bilden i våra huvuden, när det faktiskt är vi själva som har skapat denna drömperson?

//Carro

  "Kärleken finns inte på en angiven plats, utan överallt samtidigt."

Dessa ord är några som jag tycker stämmer bra överens med verkligheten. Jag minns tyvärr inte vem det är som har sagt detta, men jag tycker att det är väldigt kloka ord och något som är viktigt att tänka på när man tappat tron på kärleken.

Kärleken är ett ämne som, enligt mig i alla fall, alltid har varit aktuellt och alltid kommer vara det. Hur hade världen sett ut utan kärlek? Hade det funnits något liv på jorden om kärleken inte existerade, eller hade man lärt sig att leva med hatet och avskyn? Hade det kunnat bli så att kärleken försvann? Jag tror inte att man skulle kunna bli av med kärleken, inte för att jag tror att någon vill det, men om man nu hade velat det så tror jag inte att det hade fungerat. Människor älskar för mycket för att kärleken skulle kunna försvinna och människors längtan efter att vara älskade är för stor. Och jag tror dessutom inte att det finns någon som skulle vilja leva utan kärlek. Även om man förlorat många som man älskar och även om det känns som livet bara går emot en och  man tror att det inte finns någon kärlek, så finns kärleken överallt även om vi inte tänker på det, och vi längtar efter den även om vi tror att vi klarar oss bättre utan. 

Finns det något bättre än kärlek? Om ni hade frågat mig så hade svaret blivit "nej, kärleken är det bästa som finns". Kärleken är något så stort. Oändlig. När man säger kärlek så är det många som direkt tänker på kärleken mellan två förälskade personer, och visst det gör jag också. Det är väl det som är lättast att förknippa till kärleken. Men om man sedan tänker på det lite mer så är kärleken så mycket mer. Störst av allt är kärleken!

Enligt mig är kärlek när människor älskar varandra; när man älskar sin pojkvän/flickvän, sina föräldrar, syskon, släktingar, vänner, husdjur och så vidare. Kärlek är när man älskar varandra, men också olika saker vi gör: när du hjälper någon du tycker om, en sång du sjunger, en teckning du målar, ett leende, att hälsa på folk du känner igen, att hålla upp dörren för personen som kommer bakom dig, att hjälpa någon att plocka upp sina saker som de tappat på golvet, att säga något snällt till någon. Allt det du gör med inställningen att glädja någon och lysa upp någons dag är kärlek för mig. Hat föder hat, kärlek föder kärlek, så varför inte sprida kärlek och glädje istället för hat?

Vänskapen är något av det vackraste och bästa en människa kan få. Grunden för en hållbar sann vänskap är kärlek. Det kan vara lätt att ta vänskapen förgivet, ens vänner kommer alltid att finnas där för dig i vått och torrt. Men det skadar ju aldrig att säga till dem hur mycket de betyder, även om de vet att du tycker om dem så betyder det jättemycket att få höra det. Jag skulle inte kunna föreställa mig ett liv utan mina underbara vänner. Jag tror att det till stor del är ens vänner som formar vem man blir. Man "tar" en liten bit av varje person och formar en egen personlighet. Jag läste i en citatbok en gång "säg mig vilka du umgås med så ska jag säga dig vem du är" och jag tror att det ligger något i det, kanske inte helt men delvis.

Som jag skrev i början så finns kärleken inte på en angiven plats, utan överallt samtidigt. Även om man inte alltid märker det så finns den där. Ta bara som exempel alla böcker, filmer, låtar: nästan alla (det finna naturligtvis undantag) har något med kärlek att göra. Även om det är en läskig thriller du ser på, så finns det nästan alltid ett kärlekspar eller en nära vänskaps relation med i filmen. Och om du lyssnar på radion en dag, har du någon gång funderat på hur många låtar som spelas som handlar om kärlek?

Det finns så mycket att säga om kärleken, jag skulle kunna fortsätta skriva i en evighet, men då hade jag fått skrivkramp (om man nu kan få det när man sitter och skriver vid en dator?). Så jag tänkte avsluta nu med en liten text om kärleken hämtad ur Bibeln, det är ur första korinthierbrevet 13:4-7.

                 Kärleken är tålmodig och god.

                 Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.

                 Den är inte utmanande, inte självisk,

                 den brusar inte upp, den vill ingen något ont.

                 Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.

                 Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.              

Om någon av mina kära vänner läser min blogg så vill jag bara säga att jag älskar er alla! Mitt liv hade varit tomt utan er! <3 Puss och kram från Caroline.