The rest is still unwritten...
Idag hade jag och min kör gospellmässa. Det var ganska kul men det blev en lång dag. Jag sjöng solo på Unwritten (av Natasha Bedingfield) och den låten har fått mig att tänka till lite kring mitt liv. Den handlar om att ta vara på dagen, att stanna upp och se och känna vad som händer runt omkring en. Jag tror ochkså att den handlar om att våga bryta sina vanor och mönster och att våga anta nya utmaningar. Att göra något som man inte brukar göra eller att bara våga vara, att känna regnet mot sin hud, verkligen känna hur det känns. Att släppa allt som håller en tillbaka och våga ta ett steg ut i det okända.
.
Jag tror att vi många gånger är för rädda för att utmana oss själva, vi väljer gärna den lätta vägen och vi hamnar helt ur fas om något av våra mönster bryts. Jag tror också att vi är rädda för att bara vara och inte göra något alls för vi är rädda för att förlora en ynka liten sekund av vår dyrbara tid. Och det är den rädslan som gör att vi går miste om så mycket! Så kanske borde vi sluta planera riktigt så mycket och bara ta vissa dagar som de kommer... kanske bryta en vana... och låta framtiden vara oskriven...
.
// Loui
