Spindlar!!
Hallo!
Finns det något som jag verkligen inte tycker om så är det just spindlar! Något som de som känner mig vet om =P Dessutom så verkar det som att dessa läskiga små kryp förföljer mig. Både i vaket tillstånd och när jag sover. Jag måste dock säga att jag har utvecklats positivt i min spindelfobi. Jag känner mig faktiskt riktigt stolt över mina framsteg =D
Så, vad beror det på att jag inte tycket om dessa uuunderbara varelser (maja om du läser detta: när jag skrev att de är underbara, så var jag ironisk.. bara så du vet =P) ? Jag vet faktiskt inte riktigt varför i grund och botten som jag har fått min rädsla. När jag läste psykologi snackade vi lite om att fobier kan uppstår av vissa upplevelser, till exempel om du är rädd för att prata inför en stor grupp människor kan det bero på att du skämde ut dig när du var liten eller nåt sånt. Men jag kan inte påminna mig om att jag vart med om någon större spindelgrej som gjort att jag blivit rädd för dem. Men jag kanske har förträngt det. Hur som helst så tycker jag de är äckliga med sina långa, och många, ben och de stora äckliga kropparna.
Naturligtvis eftersom jag inte tycker om dessa kryp; så blir jag förföljd av dem. Till exempel så för något år sedan så kom jag ut ur duschen, kände något på ryggen (jag trodde det var en vattendroppe) jag tar bak min hand för att torka bort den, men upptäcker till min stora försckräckelse att det inte är vatten jag har i min hand utan en stor, brun, äcklig, långbenad spindel som kryper runt i handen på mig! Jag kastar ner spindeln på golvet och ställer mig och storskriker, gråter och skakar av skräck. Ett annat exempel var när jag skulle på toa en gång i skolan, så upptäckte jag en spindel i det badrummet jag var i. Och den var riktigt stor!! Jag fick panik och sprang skrikande ut från badrummet, vilket fick vissa attt titta konstigt på mig. Jag gick inte till det badrummet mer...En annan gång (hemma); även detta i badrumet, jag får syn på en spindel (tror det kan ha vart ett spindelbarn, men ändå läskig) i ett hörn, jag får panik och ropar på pappa att han får komma och ta bort den. Han kommer och dödar den. Nästa gång jag går in i badrummet sitter en ännu större spindel där och tittat fördömande på mig. Jag är då helt säker på att det är spindelbebisens pappa och att han kommit för att hämnas på mig. Jag började gråta och sprang ut från rummet. Ingen var hemma då som kunde ta bort den och eftersom jag inte kunde göra det själv så fick jag alltså strunta i att använda det badrummet. När pappa kom hem bad jag honom att ta bort den, men naturliugtvis hade den gömt sig i en lite vrå och tänkte naturligtvis inte komma fram andra gånger än när jag var där. Då bestämde jag mig för att sluta använda det badrummet överhuvudtaget.
Blev jag av med dem för det? Det verkade ju trots allt som det var inne i badrummen som jag skulle bli förföljd av dem. Men: svar nej. De flyttade sitt förföljelseställe till mitt sovrum istället. En morgon när jag vaknade var det första jag såg en spindel som hängde ifrån taket i en spindeltråd ovanför mitt huvud. Och nu härrom natten; jag hade vart ute sent på introduktionsveckan på högskolan, jag var jättetrött och ville inget annat än att sova. Naturligtvis är det en spindel i taket ovanför min säng!!! Blää säger jag! Men, nu kommer vi till mina framsteg: jag storgrät inte, jag gallskrek inte, jag darrade inte av skräck och jag ropade inte på någon som kunde ta bort den (det sist nämnda var nog dock för att alla andra låg och sov men i alla fall..). Och nu, hör och häpna: jag försökte ta bort den själv! Jag ville inte döda den såklart för det klarade jag inte av.. men jag tog ett papper och försökte flytta bort den.. men jag fick inte tag i den så den faller ner i min säng! Och då var jag faktiskt väldigt nära att börja gråta. Men jag fick alltså ta ett nytt tag i spindeln och denna gången fick jag tag i den och sedan slängde jag ner den i min papperskorg, knöt påsen fort så den inte skulle hinna upp och slängde sen ut påsen från mitt rum. När jag var klar darrade jag faktiskt och några tårar rullade nerför kinden, men jag lyckades ändå!
Mitt nästa stora framsteg är att jag inte får panik direkt när jag ser en spindel, om det inte är så att den är väldigt stor (typ större än en halv centimeter). Men jag antar att jag måste lära mig att inte bli rädd varje gång jag ser en spindel. Eftersom jag bor i ett ganska stort hus så går det knappt en dag utan att jag ser ett litet monster någonstans i ett tak eller på golvet eller i min säng, eller som vi nu har: två spindlar som har byggt varsitt bo i trappan. =P
Nej. Nog om dessa monster (enligt min mening)! Nu ska jag plugga!
Ha de fint!
kramar loui
Finns det något som jag verkligen inte tycker om så är det just spindlar! Något som de som känner mig vet om =P Dessutom så verkar det som att dessa läskiga små kryp förföljer mig. Både i vaket tillstånd och när jag sover. Jag måste dock säga att jag har utvecklats positivt i min spindelfobi. Jag känner mig faktiskt riktigt stolt över mina framsteg =D
Så, vad beror det på att jag inte tycket om dessa uuunderbara varelser (maja om du läser detta: när jag skrev att de är underbara, så var jag ironisk.. bara så du vet =P) ? Jag vet faktiskt inte riktigt varför i grund och botten som jag har fått min rädsla. När jag läste psykologi snackade vi lite om att fobier kan uppstår av vissa upplevelser, till exempel om du är rädd för att prata inför en stor grupp människor kan det bero på att du skämde ut dig när du var liten eller nåt sånt. Men jag kan inte påminna mig om att jag vart med om någon större spindelgrej som gjort att jag blivit rädd för dem. Men jag kanske har förträngt det. Hur som helst så tycker jag de är äckliga med sina långa, och många, ben och de stora äckliga kropparna.
Naturligtvis eftersom jag inte tycker om dessa kryp; så blir jag förföljd av dem. Till exempel så för något år sedan så kom jag ut ur duschen, kände något på ryggen (jag trodde det var en vattendroppe) jag tar bak min hand för att torka bort den, men upptäcker till min stora försckräckelse att det inte är vatten jag har i min hand utan en stor, brun, äcklig, långbenad spindel som kryper runt i handen på mig! Jag kastar ner spindeln på golvet och ställer mig och storskriker, gråter och skakar av skräck. Ett annat exempel var när jag skulle på toa en gång i skolan, så upptäckte jag en spindel i det badrummet jag var i. Och den var riktigt stor!! Jag fick panik och sprang skrikande ut från badrummet, vilket fick vissa attt titta konstigt på mig. Jag gick inte till det badrummet mer...En annan gång (hemma); även detta i badrumet, jag får syn på en spindel (tror det kan ha vart ett spindelbarn, men ändå läskig) i ett hörn, jag får panik och ropar på pappa att han får komma och ta bort den. Han kommer och dödar den. Nästa gång jag går in i badrummet sitter en ännu större spindel där och tittat fördömande på mig. Jag är då helt säker på att det är spindelbebisens pappa och att han kommit för att hämnas på mig. Jag började gråta och sprang ut från rummet. Ingen var hemma då som kunde ta bort den och eftersom jag inte kunde göra det själv så fick jag alltså strunta i att använda det badrummet. När pappa kom hem bad jag honom att ta bort den, men naturliugtvis hade den gömt sig i en lite vrå och tänkte naturligtvis inte komma fram andra gånger än när jag var där. Då bestämde jag mig för att sluta använda det badrummet överhuvudtaget.
Blev jag av med dem för det? Det verkade ju trots allt som det var inne i badrummen som jag skulle bli förföljd av dem. Men: svar nej. De flyttade sitt förföljelseställe till mitt sovrum istället. En morgon när jag vaknade var det första jag såg en spindel som hängde ifrån taket i en spindeltråd ovanför mitt huvud. Och nu härrom natten; jag hade vart ute sent på introduktionsveckan på högskolan, jag var jättetrött och ville inget annat än att sova. Naturligtvis är det en spindel i taket ovanför min säng!!! Blää säger jag! Men, nu kommer vi till mina framsteg: jag storgrät inte, jag gallskrek inte, jag darrade inte av skräck och jag ropade inte på någon som kunde ta bort den (det sist nämnda var nog dock för att alla andra låg och sov men i alla fall..). Och nu, hör och häpna: jag försökte ta bort den själv! Jag ville inte döda den såklart för det klarade jag inte av.. men jag tog ett papper och försökte flytta bort den.. men jag fick inte tag i den så den faller ner i min säng! Och då var jag faktiskt väldigt nära att börja gråta. Men jag fick alltså ta ett nytt tag i spindeln och denna gången fick jag tag i den och sedan slängde jag ner den i min papperskorg, knöt påsen fort så den inte skulle hinna upp och slängde sen ut påsen från mitt rum. När jag var klar darrade jag faktiskt och några tårar rullade nerför kinden, men jag lyckades ändå!
Mitt nästa stora framsteg är att jag inte får panik direkt när jag ser en spindel, om det inte är så att den är väldigt stor (typ större än en halv centimeter). Men jag antar att jag måste lära mig att inte bli rädd varje gång jag ser en spindel. Eftersom jag bor i ett ganska stort hus så går det knappt en dag utan att jag ser ett litet monster någonstans i ett tak eller på golvet eller i min säng, eller som vi nu har: två spindlar som har byggt varsitt bo i trappan. =P
Nej. Nog om dessa monster (enligt min mening)! Nu ska jag plugga!
Ha de fint!
kramar loui
