Barney's advice
Under en längre period har jag velat börja jogga. Jag har varit väldigt beslutsam att jag ska börja men har alltid hittat en anledning till att inte göra det när det väl är dags. Ofta ligger jag och tänker på kvällen att "imorgon så ska jag allt ut och jogga, nu är jag redo!". När morgondagen sedan kommer finns det alltid en anledning till att jag inte "kan". Dessa anledningar har till exempel varit:
- Jag är nog lite förkyld så det är bättre att jag går.
- Jag har lite ont i foten så jag börjar nästa vecka istället.
- Jag vill inte jogga själv om ifall att jag skulle få ett astmaanfall.
- Jag skulle se så dum ut om jag sprang själv. Folk skulle tycka att jag såg löjlig ut eftersom jag inte kommer kunna jogga hela tiden.
- Det är tråkigt att springa själv, jag vill att någon ska följa med mig.
Många av anledningarna till att jag inte har börjat jogga har varit att jag inte vill jogga själv och därför har jag nästan tjötat hål i skallen på min syster för att försöka få henna att följa med mig. Detta har i sin tur lett till att hon blivit mer motvillig till det än om jag inte hade tjötat på henne. Hela tiden har jag tänkt att det är någon eller något som sätter stopp för att jag ska kunna jogga (astman, Eve, förkylning).
Men så igår kväll hände något. Jag satt vid datorn och kollade på FB. Plötsligt får jag en känsla av att jag borde fråga om Barney's advice. Barney ger mig då detta rådet: "Steps to run a marathon - Step 1: You start running. There is no step 2.". Jag funderar lite på vad det står och kommer ganska snart fram till att det är ju faktiskt sant! Sedan tänker jag inte så mycket mer på det den kvällen (Vin Diesel var ju på tv!). Men idag när jag var ute på min dagliga promenix hör jag en liten röst i bakhuvet (Barney's röst) "Steps to run a marathon - Step 1: You start running. There is no step 2." och just i det ögonblicket inser jag att det är inte någon eller något annat som står i väggen för att jag ska kunna börja jogga - det är jag själv! Det är ingen annan som kan tvinga mig att gå istället för att jogga och varför bryr jag mig om vad andra tycker om hur jag ser ut när jag springer? Det är ju för min egen skull jag gör det. Dessutom genom att sitta hemma låter jag astman vinna över mig. Ska jag behöva strunta i att leva mitt liv som jag vill och göra saker jag tycker är roligt på grund av rädslan för att få ett astmaanfall? Det betyder bara att jag låter sjukdomen vinna över mig och ta kontrollen över mitt liv.
Jag tog Barney's råd och började jogga. Det var ingen lång bit och det var ganska klumpigt vill jag lova, men jag joggade! =) Jag blev helt slut och det var hur underbart som helst! Så idag blev det lite intervallträning men min förhoppning är att jag såsmåningom ska kunna jogga en hel runda utan att behöva gå någon längre sträcka. Jag har haft det som mål en längre tid men idag tog jag äntligen första steget för att nå det.
Idag när jag joggade kändes det som att jag bestämde över mitt liv. Visst försökte astman stoppa mig, men det är väl bara för att den (?) är rädd för att inte märkas av om jag får bättre kondition. Idag kände jag mig som en vinnare. Det kanske är dags att börja följa Barney's advice lite oftare!
Ha det bra i den härliga hösten!
// loui =D
Ps. Eve om du läser detta så betyder inte det att jag inte tycker att du borde följa med mig, för det tror jag att både du och jag skulle kunna tjäna på! Lite extra kvalitetstid du vet ;) Och jag är säker på att vi skulle kunna hitta någon "jävla gubbe" att klaga på ;P Ds.
- Jag är nog lite förkyld så det är bättre att jag går.
- Jag har lite ont i foten så jag börjar nästa vecka istället.
- Jag vill inte jogga själv om ifall att jag skulle få ett astmaanfall.
- Jag skulle se så dum ut om jag sprang själv. Folk skulle tycka att jag såg löjlig ut eftersom jag inte kommer kunna jogga hela tiden.
- Det är tråkigt att springa själv, jag vill att någon ska följa med mig.
Många av anledningarna till att jag inte har börjat jogga har varit att jag inte vill jogga själv och därför har jag nästan tjötat hål i skallen på min syster för att försöka få henna att följa med mig. Detta har i sin tur lett till att hon blivit mer motvillig till det än om jag inte hade tjötat på henne. Hela tiden har jag tänkt att det är någon eller något som sätter stopp för att jag ska kunna jogga (astman, Eve, förkylning).
Men så igår kväll hände något. Jag satt vid datorn och kollade på FB. Plötsligt får jag en känsla av att jag borde fråga om Barney's advice. Barney ger mig då detta rådet: "Steps to run a marathon - Step 1: You start running. There is no step 2.". Jag funderar lite på vad det står och kommer ganska snart fram till att det är ju faktiskt sant! Sedan tänker jag inte så mycket mer på det den kvällen (Vin Diesel var ju på tv!). Men idag när jag var ute på min dagliga promenix hör jag en liten röst i bakhuvet (Barney's röst) "Steps to run a marathon - Step 1: You start running. There is no step 2." och just i det ögonblicket inser jag att det är inte någon eller något annat som står i väggen för att jag ska kunna börja jogga - det är jag själv! Det är ingen annan som kan tvinga mig att gå istället för att jogga och varför bryr jag mig om vad andra tycker om hur jag ser ut när jag springer? Det är ju för min egen skull jag gör det. Dessutom genom att sitta hemma låter jag astman vinna över mig. Ska jag behöva strunta i att leva mitt liv som jag vill och göra saker jag tycker är roligt på grund av rädslan för att få ett astmaanfall? Det betyder bara att jag låter sjukdomen vinna över mig och ta kontrollen över mitt liv.
Jag tog Barney's råd och började jogga. Det var ingen lång bit och det var ganska klumpigt vill jag lova, men jag joggade! =) Jag blev helt slut och det var hur underbart som helst! Så idag blev det lite intervallträning men min förhoppning är att jag såsmåningom ska kunna jogga en hel runda utan att behöva gå någon längre sträcka. Jag har haft det som mål en längre tid men idag tog jag äntligen första steget för att nå det.
Idag när jag joggade kändes det som att jag bestämde över mitt liv. Visst försökte astman stoppa mig, men det är väl bara för att den (?) är rädd för att inte märkas av om jag får bättre kondition. Idag kände jag mig som en vinnare. Det kanske är dags att börja följa Barney's advice lite oftare!
Ha det bra i den härliga hösten!
// loui =D
Ps. Eve om du läser detta så betyder inte det att jag inte tycker att du borde följa med mig, för det tror jag att både du och jag skulle kunna tjäna på! Lite extra kvalitetstid du vet ;) Och jag är säker på att vi skulle kunna hitta någon "jävla gubbe" att klaga på ;P Ds.
Ensam
Ibland känner man sig väldigt ensam. Även fast man är i ett rum fullt av människor så känns det som att det inte finns någon omkring. Ibland känns ensam som något bra, positivt ord. Andra gånger känns det som motsatsen. Men jag antar att alla känner sig ensamma ibland, eller att alla någon gång har känt sig ensam i alla fall. Ibland känns det som att man är ensam för att man är fast i sin kropp och inte kan ta in något eller någon. Ibland känner man sig ensam för att man är rädd för att släppa in någon innanför muren som man har byggt upp. Om en person lyckas ta sig igenom muren kanske den rasar helt. Därför känns det bättre att vara ensam. Men ibland borde man nog egentligen släppa in någon. Då kan det vara lättare att ta sig ur ensamheten än om man ska klättra över sin mur. Om man inte vill vara ensam vill säga. Men vill någon det? Vill någon vara ensam? Helt ensam? Alltid? Kan man bli påtvingad ensamhet? Kan man vänja sig vid det? Ska man våga släppa in någon? Om man inte släpper in någon betyder det att man har valt att vara ensam? Vill man vara ensam?
/Loui
/Loui
