kunglouiomlivet

Idag, eller ska jag kanske säga ikväll, trotsade jag en av mina största rädslor. Eller egentligen två av dem. Jag är nämligen väldigt mörkrädd och jag är rädd för skogen. Egentligen är det väl inte skogen i sig som är skrämmande utan allt vad den gömmer i sig (typ massa läskiga djur). Hur som helst så följde jag med min syster ut på en promenad som går genom skogen (eftersom jag nästan bor i skogen) på kvällen när det hade blivit helt kolsvart. Med hjärtat i halsgroppen och en och annan tår rinnandes ner för kinden promenerade vi bort ifrån gatlyktornas trygga sken in i den svarta väggen som stod framför oss. Så gick vi på den mörka vägen med våra två små ficklampor. Jag höll min syster krampaktigt i armen och vände mig om så fort jag hörde något prassla i skogen bredvid oss. När jag kände att jag snart skulle börja storgråta frågade jag min syster om vi kunde sjunga lite och vi började sjunga lite julsånger. Att försöka hitta rätt stämma gjorde att fokuset på min rädsla överfördes lite grann på sången vilket gjorde att det hela kändes lite lite bättre. Men ska kanske erkänna att jag fick samma känsla som när jag tittar på Titanic när båten håller på att sjunka och de söta små gubbarna står och spelar tillsammans tills de dör. Löjligt, ja vet! Men sina rädslor och känslor kan vara svåra att styra! När vi äntligen kommit hem från denna skräckpromenad kände jag mig välsdigt stolt och modig. Inte för att det här kanske klassas som mod. Det är inte direkt som att jag gjorde något heroiskt (heter det så när man gör en hjälteinsats?). Men kanske mod kan vara personligt också? Kanske är mod att våga möta det man är rädd för?

Ne, nog pratat om det! Nu ska jag se på Barca! :)

Ha det fint!

kramar loui <3