kunglouiomlivet

Något av det bästa jag vet är att sitta ute och titta på himlen. Allra bäst är att sitta ut mitt i natten då jag kan se den vackra stjärnhimlen. I dag, eller kväll eller natt (vet inte vilket som passar bäst) lyckades jag få med mig min syster ut på balkongen. Hon satt i en av fåtöljerna och själv la jag ut lite filtar och dynor på golvet och virade in mig i mitt täcke. Hur mysigt som helst! Så låg (och satt) vi där ute och tittade på stjärnorna och pratade (och flummade) och sjöng julsånger - av någon konstig anledning, möjligtvis för att många julsånger innehåller stjärnor, eller så är det för att de enda sångerna vi kan sjunga i stämmor på är julsånger :P

Jag vet inte om det stämmer, men jag har fått för mig att det är störst chans att få se stjärnfall i augusti. Det har i alla fall varit så för mig. Jag tror bara jag har sett stjärnfall i augusti bortsett från ett som jag såg i december. Hur som helst så såg jag fyra stycken idag/kväll/natt, och sex stycken i torsdags dag/kväll/natt. Det är verkligen så vackert och häftigt och helt otroligt. Jag sitter gärna ute i flera timmar bara för att få se något som är borta på några sekunder. Vissa stjärnor verkar falla snabbare än andra. Jag såg ett stjärnfall inatt som det såg ut som att den föll i slow motion; ja för att vara ett stjärnfall då. Den försvann ju på några sekunder men den var ändå långsammare än de andra jag såg. Om ni fattar vad jag menar... :) Vackert hur som helst!

När jag sitter och tittar upp i himlen så känns det som att det är lättare för mina tankar att flyga runt. Som om de får mer utrymme för att finnas till när jag har den oändliga himlen framför ögonen på mig. Den är verkligen oändlig. Det är så stort att jag inte riktigt kan förstå. Det är vackert och helt otroligt, men samtidigt lite smått skrämmande. Jag tänker, vi är så små och oskyddade egentligen. Hur skyddad är jag egentligen när jag sitter här i mitt hus. Om en stor meteor skulle bestämma sig för att falla rakt ner på jorden skulle vi bli mos ändå. Vi är så oskyddade. Nu låter jag kanske lite smått galen och deprimerad, men det är inte riktigt så illa :) jag menar bara att allt är så stort och vi är så små. Ja, det är svårt att få fram hur jag tänker. Rummet känns för litet för att tankarna ska kunna tänka klart. Eller så är det bara så att klockan är för mycket... :) Så jag antar att det är dags för mig att gå och lägga mig. Var bara tvungen att refliektera lite! Så sov sött!

kram loui :)