kunglouiomlivet

De tankar som har dominerat i min hjärna nu ett tag, det är framtiden. Detta är väl egentligen inte så konstigt med tanke på att det som jag alltid har sett som något som händer i framtiden faktiskt är här nu. Något som jag har längtat efter länge men som jag ändå bara har tänkt är så långt bort. Det är naturligtvis studenten jag tänker på då. Studenten har alltid bara varit något i framtiden.

                                                                                                                                                            

Ända sedan jag började här på Bäckäng så har jag längtat efter studenten. Innan ettan tänkte jag faktiskt inte så mycket på det, då var det mest "Hjälp! Vilken skola ska jag välja? Tänk om jag väljer fel, vad händer med mig då?" och jag hann helt enkelt inte fundera så mycket på studenten; den var ju ändå så långt borta. Men när jag började gymnasiet så började tänka mer på det och jag började längta efter den, men jag tänkte att "Det är ju tre år kvar, det är ju en evighet!". En evighet tänkte jag då, nu tänker jag att tiden har gått för fort. Jag kan inte riktigt förstå att det har gått TRE år sedan jag började här. Tre år låter som det är jättelång tid, men det är det verkligen inte. Tiden bara springer förbi. Men det är väl sant som de säger att "Tiden går fort när man har roligt".

Men nu så är man här, i det som jag tidigare såg som framtiden. Och om jag ska vara helt ärlig så är jag lite småskraj inför vad som kommer hända. Nu när jag gått i skolan i (nästan) hela mitt liv, så har jag ändå vant mig vid att någon annan sitter och gör ett schema över min dag åt mig. Jag behöver egentligen inte fundera över vad jag ska göra varje dag, för det är det redan någon som har gjort (och då tänker jag på schemat i skolan). Nu när jag går ur gymnasiet så måste jag stå helt på mina egna ben och jag måste planera min dag själv. Visst, om jag börjar på högskolan så är det någon som gör ett schema åt mig, men det är ändå inte alls samma sak. Det känns som att det är mer ansvar. Nu måste jag välja vad jag vill göra under de närmsta åren i mitt liv, i framtiden...

Ju äldre man blir desto svårare blir de val vi måste göra. När man var ett litet barn handlade ens val mest om vilken barbiedocka man skulle leka med eller vilka kompisar man ville bjuda på sina kalas. Men valen man måste göra nu när man har blivit lite äldre handlar mer om vad man ska göra efter studenten, vad man vill jobba med i framtiden, vilken bilskola man ska välja när man ska ta körkort, när man ska flytta hemifrån, vart man ska flytta och så vidare. Listan med våra svåra val här i livet kan göras lång.

Men naturligtvis är det fortfarande något jag längtar efter, jag vill verkligen ta studenten nu. Något som jag tror att alla treor vill just nu, i alla fall de skoltrötta =D. Så trots att det känns ganska läskigt så längtar jag verkligen. Det känns som man kommer bli mer fri på något sätt. Inte för att man är någon sorts fånge nu, utan mer att man inte längre "tvingas" gå i skolan. För trots att man inte måste gå på gymnasiet egentligen, så blir man ju mer eller mindre tvingad ändå för att man ska ha någon som helst chans att kunna få ett någorlunda hyfsat bra jobb senare i livet. Så om man ser det så, så är det mer frivilligt att gå på högskolan än på gymnasiet. Alltså blir man mer fri.

Så avslutningsvis tänkte jag bara säga att trots att jag är lite smårädd inför vad som kommer hända i framtiden, så ser jag verkligen fram emot det. Just nu vet jag inte riktigt vad som kommer att hända efter studenten, om jag kommer in på den utbildningen jag har sökt till eller inte. Men även om jag kanske inte kommer in på den skolan jag vill och även om jag inte får jobba med vad jag vill, så kommer jag alltid att ha kvar mina underbara vänner, och det är väl egentligen det som är viktigast? Paolo Nutini sjunger något i en av sina sånger (million faces) som jag tycker passar bra att avsluta detta inlägget med: Who knows just what the future holds? All I want to know is if it's with you...

   Kramar från en något skoltrött Caroline...