kunglouiomlivet

Den senaste tiden har jag funderat mycket på kärleken. Hur fina alla par ser ut när de går hand i hand på stan, hur glada och lyckliga de ser ut. Hur det knappt går att få kontakt med dem eftersom de är upptagna med att tänka på sin älskade. Jag har alltid bara haft en fin bild av vad kärleken är. Jag har alrdrig tänkt på de negativa sakerna med att vara förälskad. Förutom obevarad kärlek då, men det är inte den sortens kärlek jag pratar om nu. Jag pratar om baksidan av den där vackra besvarade kärleken. Jag tror att något negativt med att vara förälskad (och när jag säger förälskad så menar jag precis i början när man precis har blivit ett par och de närmsta månaderna efter det) kan vara då man glömmer bort sina vänner för att man bara vill vara med sin älskade. Eller inte glömmer bort, jag antar att det inte är medvetet, men att man är så upptagen av att tänka och vara med sin kärlek att man helt enkelt missar att man kanske borde lägga lite tid på sina vänner också. Jag har aldrig varit kär så för mig är det svårt att förstå hur något, eller någon, skulle kunna trollbinda en så mycket att man glömmer av det som tidigare kanske var något av det viktigaste i ens liv. Jag undrar om det är därför jag är rädd för att bli kär? För att jag inte vill "glömma av" mina vänner. Men när det väl är dags för mig hoppas jag verkligen att jag kommer ihåg vilka som är viktiga i mitt liv och ger dem lite tid också. I slutändan är det ju vännerna som finns kvar om kärleken inte skulle hålla lika länge som man hade hoppats på.

Ha det fint!
kram loui <3

Jag måste säga att det här året har inte börjat bra för mig. Jag börjar undra när det ska vända. Jag menar det kan väl inte fortsätta vara ett dåligt ett helt år? Oturen måste väl också ta slut någon gång? Igår hade jag ännu en dålig dag. Allt var naturligtvis inte dåligt, men det är ju som med det mesta här i livet att det är de såliga sakerna man hänger upp sig på medans man lägger mindre vikt vid det som var bra.

Dagen började med att jag vaknade klockan 5 av väckarklockan som ringde. Det var dags att gå upp. Jag sov över hos min moster eftersom jag jobbat sent och sedan skulle börja tidigt på min praktik. Min moster gick upp och jag låg och snoozade i en kvart till. Vi åt frukost och sedan gick jag iväg till bussen. Dagen började väl hyfsat bra på praktiken, men ganska snart började den gå emot mig. När vi hade utfört alla morgonsysslor och rondat en patient med dennes läkare skulle vi äta frukost innan nästa rond skulle börja. Bra tänkte jag eftersom jag var grymt hungrig då jag har svårt att äta precis när jag gått upp. Så jag började smöra mina mackor och eftersom att det var fler personer i kö efter mig tänkte jag att jag skulle skynda mig, men det slutar med att jag tappar i smörkniven i smörbyttan så att den blir helt smörig så jag måste torka av den och det tog längre tid än om jag bara hade struntat i att stressa. Så när jag klabbat klart med smörkniven och hällt upp mitt te så kommer en sköterska och säger att det är våran tur att ronda. Underbart! Not.. Så jag fick helt enkelt lämna min frukost för att gå och ronda. När vi var klara hade teet naturligtvis kallnat.

Efter frukosten skulle jag gå och dra ur en PVK och sedan sätta en ny. Så jag börjar med att dra ur den gamla och börjar sedan leta efter ett fint kärl att sätta den nya i. Jag hittar några tänkbara kärl och hämtar min handledare för att fråga vilket som var bäst. När vi valt ut ett kärl är det dags att sticka. Tro det eller ej men denna dag misslyckades jag för första gången med att sätta en PVK. Två gånger. Måste erkänna att det känns väldigt tungt, ett stort misslyckande. Även fast jag vet att alla missar någon gång så är det inte kul när det händer en själv. Eller mig i alla fall. Första kärlet rullade iväg och det andra var så tunnt att det sprack när jag skulle spola igenom med natriumklorid. Surt. Jag hatar att misslyckas!

Efter denna incident förtsätter dagen ganska lugnt utan att det hände något speciellt. Jag hade dock väldigt ont i magen. Så vid klockan halv tre var vi klara med allt vi skulle göra och min handledare skulle på möte så hon sa att jag kunde gå hem. Väldigt bra tänkte jag för då kunde jag köpa nytt busskort innan jag skulle träffa en gammal klasskompis som skulle intervjua mig för ett skolarbete. Så jag skulle bara skriva lite reflektioner om dagen i min mapp innan jag gick hem. Så jag går för att hämta mappen, men den är borta! Big surprise! Not... Så jag går för att leta efter den då jag kommer på att jag sett våran lärare smyga omkring i korridoren. Aha tänkte jag, hon har den säkert och kollar i. Så jag går för att leta efter henne bara för att kolla av så att hon inte ville prata med mig. Men jag hittade inte henne så jag tänkte att jag går hem istället. Så jag går för att säga hejdå till en kompis som också har praktik på samma ställe som jag. Jag frågade henne om hon visste vart vår lärare brukar sitta och hon trodde att hon visste så vi gick och kollade och ja, där satt hon med våra mappar och lusläste allt som vi skrivit i dem. När vi kommer in i rummet säger hon "å va bra att ni kom nu! Jag tänkte att vi skulle ha reflektion nu!" Woho! Det var precis vad jag ville ha! Not... Så det var bara till att klistra på ett fejkat leende och säga "va bra att vi har det nu igen! Jag och en annan student hade det ju för en hel vecka sen!" Ungefär.. Inte alltför glada gick vi och hämtade varsin kopp kaffe och gick sedan för att ha reflektion. Kul..

För att hinna iväg till min gamla klasskompis fick jag gå lite tidigare från reklektionen. Så jag sprang iväg för att hinna med bussen eftersom att det hade börjat regna. Jag antar att ni inte kan räkna ut att jag missade bussen nu. Det gjorde jag i alla fall. Jag kom utspringandes från sjukhuset och såg bussen åka iväg rakt framför näsan på mig. Så det var bara till att vänta på att nästa buss skulle komma. Jag ställde mig i busskuren för att slippa stå ute i regnet, tyvärr hjälpte det inte så mycket då det började blåsa. Jag blev lika blöt som om jag hade stått utanför busskuren. Efter att jag stått ute i regnet en stund så kommer bussen äntligen. Så jag åkte bort till Högskolan för att träffa min kompis. Intervjun gick väl ganska bra, tyvärr drog det ut på tiden så jag missade min sista buss hem. Som tur är har jag en väldigt snäll pappa som sa att kunde komma och hämta mig i Dalsjöfors om jag tog en buss dit. Men först var jag naturligtvis tvungen att ta mig ur skolan och vad tror ni hände när jag skulle gå ut genom några dörrar inne i skolan? Larmet går trots att jag tryckt på en knapp som skulle stänga av det. Panik! Vad skulle jag göra för att stänga av det?! Som tur var kom det en snäll tjej som tryckte in en kod oich släppte ut mig. Jag tackade och stack iväg snabbt så att inte jag skulle lyckas utlösa något mer larm bara genom att vara närvarande.

Dags att kliva ut i regnet igen. Jag tänkte ta ut pengar och köpa ett busskort nu när jag hade mer tid över innan bussen skulle gå så jag ställer mig i kö efter en snubbe som står där och ska börja ta ut pengar, men det kommer en tant och ställer sig före mig och låtsas som om hon inte sett mig. Jaha tänker jag, gå du före så står jag väl kvar här i spöregnet... Plötsligt så vände sig gubben som står och tar ut pengar om och pekar på mig och vinkar på mig att jag ska komma fram, skumt. Så tar han fram sitt bankomatkort och frågar hur han ska sätta in det i automaten. Först trodde jag att han drev med mig för det såg ut som att han var över 40 så han borde ha använt det innan. Jag vänder på kortet och säger hur han ska göra, men han verkade inte förstå ändå så tanten som gått före mig går fram tar hans kort och stoppar in det i automaten. Snubben börjar knappa in sin kod men den funkade inte så han vänder sig om till oss och börjar fråga oss vad koden är. Men hur skulle vi kunna veta det? Så tanten sa till honom att han skulle tänka på att han bara hade tre chanser på sig för sen tar automaten kortet. Jajaja säger snubben och vänder sig om igen och fotrsätter stå och svära över kortet. Jag vet inte men det kändes som att han var påverkad av något, lite läskigt så jag valde att gå därifrån.

Promenerandes i regnet börjar jag fundera på vart alla drömprinsar har tagit vägen? Då till exempel, när jag gick där i regnet, hade jag behövt min drömprins som skulle komma ridande på en vit häst sjungandes på en vacker sång som han skrivit till mig och räddat mig ur ovädret.... Eller nej föresten jag gillar inte hästen så skippa den biten, men han kunde väl i alla fall komma och ge ett paraply till mig? Är det för mycket begärt? Snövit och askungen kan ju skratta sig lyckliga. Jag gick istället ensam i regnet, frysandes, hungrandes med en huvudvärk som började smyga sig fram. Livet är underbart! Eller? När bussen äntligen kom gick jag och satte mig långt bak så att det absolut inte skulle kunna regna in på mig om dörrarna öppnades. Äntligen skulle jag få komma hem och äta och sova! Men tror ni att det skulle gå utan att något hände på vägen? Hehe NEJ! När vi stannar vid andra busshållplatsen så hoppar typ 20 ja vad ska man kalla dem? Äventyrare? Det var hur som helst 20 ungdomar med stora ryggsäckar och liggunderlag och stormkök. Så först tar det en stund innan alla kommit på bussen, sen försöker de få ordning på sina ryggsäckar, sen äntligen åker vi. Och bara en liten stund senare får vi stanna eftersom att ryggsäckarna börjar åka ner från hyllorna och ungdomarna börjar typ skrika. Busschauffören verkade ganska irriterad. Jag undrar varför? Så de får lägga sina ryggsäckar i utrymmet under bussen. Sen kan vi äääntligen börja åka hemåt! Jag trodde ett tag att jag aldrig skulle komma hem när de gick på bussen.

När jag satt i bilen på väg hem hade jag Daniel Powters låt "Bad day" i huvudet.. jag undrar just varför... :P
Ha de fint!
kram loui <3

Nu har ännu en månad gått. Det är redan Maj fast det känns som detta året nyss har börjat. Fast om jag tänker tillbaka på det som jag hunnit med i år kan jag förstå att det redan är Maj. Jag har bland annat haft 8 veckor praktik på psyk, 6 veckor praktik på en somatisk avdelning, 9 tentor, 2 större inlämningsarbeten, x-antal seminarium, 1 examination i kliniska färdigheter, 2 besök på akuten, 1 gospelmässa, 2 solon, 1 tv-spelskväll, 1 ullaredsresa... mm mm mm....

Innan sommarn väntar ett fullspäckat schema som både ska bli kul och jobbigt. Det jag ser fram emot mest är en tripp till Karlstad där jag ska hälsa på min lilla gullegris Elin =) Ska bli kul att äntligen komma dit och se hur hon bor =) Så det är bara till att fortsätta kämpa på tills dess. Det är de roliga sakerna i livet som gör att man orkar ta sig igenom de tråkiga och jobbiga stunderna, så känner jag i alla fall...

Den senaste tiden har jag funderat mycket på det som hände för 6 veckor sedan. Min lilla "burkolycka". Jag har trott att jag har haft dödsångest innnan, men det var inget emot vad jag hade då. Jag förstår inte riktigt varför jag hade dödsångest egentligen men det var väl antagligen en blandning mellan chock, smärta och att jag blödde från huvudet. För mig var det en väldigt jobbig upplevelse och jag har haft svårt att bearbeta det. Jag brukar tycka att det hjälpa att skriva ner vad jag känner för att kunna berabeta något, så jag tänkte att jag skriver lite här nu...

Ena stunden så var jag glad och helnöjd med kvällen för att nästa stund önska att jag aldrig hade gått ut. Det kändes som en mardröm, eller som att det var någon annans liv - sånt händer ju inte på riktigt, eller en film som spelades upp framför mig, fast att det var jag som spelade huvudrollen. Jag tycker inte om att ha huvudrollen, eller att stå i centrum. Jag tycker inte om när folk samlas runt om mig och står och tittar på mig. Jag ville bara stänga ögonen och försvinna bort därifrån. Jag tänkte om och om igen att det här händer inte, jag vill inte vara med, men innerst inne så visste jag att det faktiskt hände på riktigt och jag var tvungen att ta mig igenom det. Samtidigt som jag önskade att det inte hände fick jag dödsångest då jag inte visste hur illa det var. Jag kände bara hur det gjorde ont och hur blodet rann ut från ett jack jag fått i huvudet. Jag kände hur jag började få panik men jag ville inte visa det för dem som stod och stirrade på mig, jag ville inte gråta för det kunde betyda att jag skulle få mer uppmärksamhet - vilket var det sista jag ville ha. När vi kom upp till akuten och jag låg där i sjukhussängen med min mamma och mina vänner runt om mig försökte jag skratta för att dölja ångesten och rädslan jag hade. Samtidigt rann tårarna utmed mina kinder på grund av smärtan som kom från jacket i mitt huvud.

När jag kom hem gick jag och la mig för att sova en stund. Jag grät tills jag somnade och när jag vaknade fortsatte jag gråta. Jag kände mig verkligen så ledsen. Jag ville inte  vara med. Jag ville bara vakna upp från mardrömmen. Men naturligtvis vaknade jag inte upp från den eftersom det var min verklighet. Även fast jacket har läkt ihop nu så känner jag mig fortfarande väldigt ledsen. Varöfr hände det mig?! Vad har jag gjort för fel? Livet är orättvist. Men egentligen har jag väl ingen rätt att klaga över ett litet ärr i huvet, det finns dem som har det mycket värre. Det finns de som faktiskt har rätt att klaga. Men jag är ledsen ändå.....

Ja.. nu vet ni vilka tankar som kretsar i mitt huvud för tillfället.
Ha de fint och njut av våren, det är snart sommar!

puss och kram loui <3