Maj
Nu har ännu en månad gått. Det är redan Maj fast det känns som detta året nyss har börjat. Fast om jag tänker tillbaka på det som jag hunnit med i år kan jag förstå att det redan är Maj. Jag har bland annat haft 8 veckor praktik på psyk, 6 veckor praktik på en somatisk avdelning, 9 tentor, 2 större inlämningsarbeten, x-antal seminarium, 1 examination i kliniska färdigheter, 2 besök på akuten, 1 gospelmässa, 2 solon, 1 tv-spelskväll, 1 ullaredsresa... mm mm mm....
Innan sommarn väntar ett fullspäckat schema som både ska bli kul och jobbigt. Det jag ser fram emot mest är en tripp till Karlstad där jag ska hälsa på min lilla gullegris Elin =) Ska bli kul att äntligen komma dit och se hur hon bor =) Så det är bara till att fortsätta kämpa på tills dess. Det är de roliga sakerna i livet som gör att man orkar ta sig igenom de tråkiga och jobbiga stunderna, så känner jag i alla fall...
Den senaste tiden har jag funderat mycket på det som hände för 6 veckor sedan. Min lilla "burkolycka". Jag har trott att jag har haft dödsångest innnan, men det var inget emot vad jag hade då. Jag förstår inte riktigt varför jag hade dödsångest egentligen men det var väl antagligen en blandning mellan chock, smärta och att jag blödde från huvudet. För mig var det en väldigt jobbig upplevelse och jag har haft svårt att bearbeta det. Jag brukar tycka att det hjälpa att skriva ner vad jag känner för att kunna berabeta något, så jag tänkte att jag skriver lite här nu...
Ena stunden så var jag glad och helnöjd med kvällen för att nästa stund önska att jag aldrig hade gått ut. Det kändes som en mardröm, eller som att det var någon annans liv - sånt händer ju inte på riktigt, eller en film som spelades upp framför mig, fast att det var jag som spelade huvudrollen. Jag tycker inte om att ha huvudrollen, eller att stå i centrum. Jag tycker inte om när folk samlas runt om mig och står och tittar på mig. Jag ville bara stänga ögonen och försvinna bort därifrån. Jag tänkte om och om igen att det här händer inte, jag vill inte vara med, men innerst inne så visste jag att det faktiskt hände på riktigt och jag var tvungen att ta mig igenom det. Samtidigt som jag önskade att det inte hände fick jag dödsångest då jag inte visste hur illa det var. Jag kände bara hur det gjorde ont och hur blodet rann ut från ett jack jag fått i huvudet. Jag kände hur jag började få panik men jag ville inte visa det för dem som stod och stirrade på mig, jag ville inte gråta för det kunde betyda att jag skulle få mer uppmärksamhet - vilket var det sista jag ville ha. När vi kom upp till akuten och jag låg där i sjukhussängen med min mamma och mina vänner runt om mig försökte jag skratta för att dölja ångesten och rädslan jag hade. Samtidigt rann tårarna utmed mina kinder på grund av smärtan som kom från jacket i mitt huvud.
När jag kom hem gick jag och la mig för att sova en stund. Jag grät tills jag somnade och när jag vaknade fortsatte jag gråta. Jag kände mig verkligen så ledsen. Jag ville inte vara med. Jag ville bara vakna upp från mardrömmen. Men naturligtvis vaknade jag inte upp från den eftersom det var min verklighet. Även fast jacket har läkt ihop nu så känner jag mig fortfarande väldigt ledsen. Varöfr hände det mig?! Vad har jag gjort för fel? Livet är orättvist. Men egentligen har jag väl ingen rätt att klaga över ett litet ärr i huvet, det finns dem som har det mycket värre. Det finns de som faktiskt har rätt att klaga. Men jag är ledsen ändå.....
Ja.. nu vet ni vilka tankar som kretsar i mitt huvud för tillfället.
Ha de fint och njut av våren, det är snart sommar!
puss och kram loui <3
